Val som förändrar livet

Jag tänker ofta på hur mitt liv kunnat se ut om jag gjort annorlunda den där augusti morgonen 2006.
Den där morgonen då hela mitt liv skulle förändras utan att jag själv visste om det.
Den där morgonen då allting skulle vändas upp och ner och sedan aldrig mer bli sig likt igen.
Det var den morgonen jag upptäckte att jag var gravid!

Jag var 14 år, satt där i vardagrummet med hinken nedanför mig, klockan var precis 06:00 och jag satt där och väntade. Väntade på att känna den där obehagliga känslan när magen knyter ihop sig och hjärnan per automatik gör att händerna griper tag om hinken och... man spyr. Precis som jag gjorde den där tisdagen, precis som de två dagarna veckan innan det.

Under dessa minuter jag sitter där, vet jag inte ännu att om några timmar ska jag fatta ett beslut som kommer att påverka hela min framtid vad jag än väljer!
Om några timmar ska jag fatta ett beslut som jag kommer att få ångra i resten utav mitt liv.
Beslutet om att göra abort!

Några timmar senare sitter jag där, i ett rum på nackas ungdomsmotagning tillsammans med min mamma. Vi sitter där och en sköterska vid namn elisabeth pratar med mig och ställer en massa frågor. Hon frågar vad jag tänkt göra. Och eftersom min mamma sitter i rummet så säger jag abort.
Abort är egentligen det absolut sista jag vill göra. Men jag säger det i alla fall.
Det lilla ordet som jag önskar att jag aldrig sagt! Det ordet som jag skulle göra vad som helst för att få ta tillbaka det och göra det ogort. Men det är försent nu.
Det korta lilla ordet som skulle förändra hela mitt liv om två veckot, och jag vet inte ens om det själv!

Två veckor går, sedan sitter jag där, i väntrummet på sös och väntar på att mitt namn ska roppas upp. Jag sitter där tillsammans med mamma, pappa och min pojkvän. Alla mycket väl medvetna om vad som snart ska hända. Alla med samma tanke på varför vi sitter där. Alla förutom jag.
När vi sitter där så har jag sån stor lust att ta alla våra saker och bara springa ut därifrån och aldrig komma tillbaka. Men jag är fortfarande i sån chock över vad som hänt och vad som ska hända att jag inte kan flytta mig en meter.

Efter ett tag kommer en sköterska och ropar upp mitt namn och hon ber mig komma ensam. Hon heter Ulla och är väldigt trevlig.
Hon visar mig till ett rum och ber mig sedan att sätta mig mitt emot henne över skrivbordet. Hon börjar ställa en massa frågor. och jag ger henne svar. Svar som kanske inte till 100% är sanna.
Hon säger åt mig att jag kan hämta personen som ska vara med under undersökningen.
Jag går ut i korridoren, går mot väntrummet och ställer mig precis så att de kan se mig och säger sedan "mamma kom" sedan vänder jag på mig och börjar sakta gå. Mamma reser sig och följer efter mig till rummet där jag precis varit. Ulla presenterar sig för mamma och sen ställer hon några frågor till, och jag ger henne svar. Dessa svar är inte heller 100% sanna.

Hon säger åt oss att följa med till ett annat rum, tvärs över korridoren. Där får jag träffa en annan sköterska som ska undersöka mig.
Hon börjar med en gynnundersökning och kollar att allt är bra. Sedan så gör hon två tester på mig. Båda visar negativt.
Sedan är det dax för ultraljudet som hon måste göra för att kunna säga hur gammalt fostret är. Hon visar mig och mamma fostret på data skärmen. Och där är det, det är inte stort alls, ca 4-8 cm men det där där, och jag ser hur hjärtat slår.
Jag börjar nästan gråta över det. Sköterskan säger att fostret är 7 veckor och 6 dagar gammalt. Jag är alltså en dag ifrån att få göra en medicinsk abort som jag sagt att jag ville göra.
Innan sköterskan går, frågar hon om jag har några frågor.
Jag har egentligen en. Jag vill ha en ultraljudsbild. Men jag säger det inte. Jag vill inte att mamma ska tro en massa konstiga saker!

Sköterskan säger åt mig att jag kan ta på mig mina kläder igen. Vilket jag gärna gör. Sedan så får jag och mamma följa med henne till ett annat väldigt litet rum. Två andra sköterskor står där inne och de säger åt mig att komma in och sätta mig på en pall. Mamma står kvar i dörröppningen. De ger mig en liten mugg med en tablett i och en större mugg med vatten i. De säger till mig att där jag svalt tabletten finns det ingen återvändo. Tabletten gör så att kroppen inte reagerar på att det finns ett foster, vilket gör att kroppen inte skickar vidare någon mat till det. Vilket gör att fostret dör.

Jag tittar på mamma, och hundra tankar flyger genom huvudet. Jag vill inte ta tabletten, men jag vet att jag och Kenny inte kommer kunna försörja barnet, och jag vet att det på ett sätt kommer att försöta många utav mina drömmar. Och jag kommer i stor del förlora alla mina vänner.
Jag vill inte göra mamma arg, inte pappa beviken och inte förlora min pojkvän.
Jag tittar ner på tabletten, tittar upp på mamma och känner hur ögonen fylls med tårar. Jag tittar på tabletten igen, Tar muggen emot munnen häller i mig tabletten och tar sen snabbt vattnet.
Om två dagar ska jag tillbaka och slutföra det jag nyss påbörjat!